Det måste va på liv och död
Kategori: Allmänt
Än en gång fastnar jag på en internetsida, som jag vet redan från början kommer få mig att gråta.
Ungefär samtidigt som min vän Lina blev gravid blev även en annan tjej det. Linas underbara lilla Melanie är nu 3.5. Livias son blev inte ens ett. Jag slås återigen av hur orättvist livet är. Och hur fort allt kan gå. Hur hemskt det än låter så är jag oå något sätt glad att jag inte kände dem. Jag kan inte tänka mig hur man kan komma över sån smärta. Det kunde likaväl varit Melanie. Eller mitt framtida barn.
Jag gråter floder över ett barn som fick ett alldeles för kort liv, och en tjej jag bara träffat en gång i mitt liv, och troligtvis aldrig kommer träffa igen. Allt är så orättvist.
Men mitt i detta så känner jag hur lyckligt lottad jag är. Jag har alla (utom min älskade morfar) kvar. Jag tänker på allt som kändes jobbigt innan. Hur jag inte kunde förstå hur jag skulle fungera när Lina flyttade. Och hur mycket starkare man blir. (Lina, jag hade kunnat skriva spaltmeter om alla gånger du hjälpt mig upp på fötter, och det är en av anledningarna till att jag älskar dig). Jag tänker också tillbaka på den 15åriga Amanda som fick sitt hjärta krossat för första gången. När man reser sig blir man lite starkare än innan.
Så. Alltså borde Livia, tillsammans med alla andra som förlorat ett barn, tillhöra de starkaste människorna som finns.
