❤️
Kategori: Allmänt
Andra mars 2010. Kväll. Jag sitter i sängen i mitt flickrum och har tråkigt. Roar mig med Facebook som vanligt. Klickar like lite här och där. Plötsligt får jag svar på en like. En random från skolan. Så jag svarar.
Någon dag senare mötte jag honom i skolan. Den dagen började jag kämpa för att lära känna honom. 17åriga jag gick igång rejält på tanken att känna någon som honom. En av de tuffa killarna. Det krävdes mycket kämpande. Han var nog inte så intresserad över att prata, men envis som jag är så lyckades jag starta samtal inom de flesta ämnen. Rätt snart så kände jag att det inte bara handlade om att jag ville ha honom i mitt liv. Nej, jag var TVUNGEN. Det tog inte lång tid innan jag sa att jag älskade honom. Och redan då handlade det inte bara om att jag älskade min kompis. Det var som att jag älskade honom för att han var en del av mig, som jag saknat i 17 år.
Sista gymnasieåren spenderade jag knappt inte med min egen klass. Studentfester och pubrunda, det kändes så mycket mer självklart att vara med honom. Sen kom studentdagen. Och en klump i magen. Nu skulle det ta slut. På samma sätt som jag förlorat vänner innan, när skolan slutat. Och trots allt, jag är ju suverän på att få folk att tröttna på mig. Som studentpresent fick han ett brev. Har fortfarande ingen aning om vad som stod i detdär brevet, men jag har alltid tyckt om att uttrycka mig i skrift.
Nu är det den enda människan som inte ger mig en klump i magen. Det är han som får klumparna att försvinna. Hundratals gånger har han lyft upp mig när jag rasat. Och ungefär lika många gånger har jag gråtit migsjälv till sömns för att jag är livrädd för att bli utan honom. Jag med mina katastroftankar: tänk om något skulle hända? Tänk om han skulle dö?
Sakta men säkert bygger han upp mig. Och han får mig att tycka om mig själv. Och sakta men säkert blir jag mer och mer övertygad om att jag faktiskt är en människa som förtjänar att må bra. Samtidigt så är det helt okej att jag har mina Borderlinedagar. Det enda jag frågar mig, i stort sett varje dag, hur gör jag för att han ska förstå att han faktiskt är bäst i världen? “En borderlinemänniska har mer känslor än andra” detta är ett ypperligt bevis på det.
Jag kan fortfarande komma på mig själv med att le för mig själv när jag ser honom. En kram är bättre än alla antidepressiva i världen. Tänk om jag inte vart sådär jävligt envis första månaderna på MSN? Hade jag gått hela livet och känt mig halv då? Eller hade jag vart lyckligt ovetandes om hur bra jag hade kunnat må?
En gemensam kompis sa att han aldrig träffat två människor som är närmre varandra. Tänk att just JAG fick vara den där viktiga människan för någon annan. Ibland kommer frågan man inte kan undvika: “är du inte kär i honom då?” Svaret jag brukar ge är att han är som min storebror. Min själsfrände. Min andra halva. Folk som har barn brukar säga att de har halva hjärtat utanför kroppen, och det är så det känns här med. Han har mitt hjärta. Älskade tvillingbror. Det är så jävla smörigt så det finns inte, men du är verkligen det bästa som hänt mig.
I'd catch a grenade for you
Throw my hand on a blade for you
I'd jump in front of a train for you
You know I'd do anything for you
Grattis på sexårsdagen lite i efterskott. Och tack för allt du gett mig!
