130 veckor
Kategori: Allmänt
Innan kom jag på att det är lite över ett och ett halvt år sen jag flyttade hemifrån. Enligt instagram la jag upp en bild på min lägenhet för 130 veckor sen. Och jag började tänka på hur mycket som har hunnit hända sen dess. Och hur mycket jag hann hitta på innan dess.
Varför inte börja i sjuan? Jag började hänga med Filip, och varje kväll satt jag som fastklistrad framför datorn och Lunarstorm. Josefine i klassen presenterade mig för Johanna, och hon blev min bästa kompis. Ett tag var jag mer i hennes rum än i mitt eget.
Jag började åttan. Johanna fick moppekort, och vi blåste runt på hennes moppe. Det var nog the time of my life. Vi åkte moppe, eller epatraktor med killarna. Spontantrippar in till Växjö mitt i natten för att köpa glass. Färsta kärleken. Pirr i magen. Sen kom Johan. Kommer inte ihåg hur, men av någon anledning ramlade han in i mitt liv, och vände uppochner på det. Han lämnade Småland efter att vi bara känt varandra några veckor, och jag grät floder (hallå Borderline!) Den närmsta tiden efter det handlade mycket om MSN och väldigt långa telefonsamtal.
Sen började jag nian. Och när jag ser tillbaka på det nu så var det någon hatkärlek till allt då. Jag älskade skolan, men tyckte inte om min klass. Sen blev jag kär. igen. Men inte samma sorts mysiga förälskelse som förra gången, utan riktigt kär. Vilket inte gick så bra. Det som höll mig över ytan var två av mina lärare. Sen slutade jag nian. Hipp Hipp hurra, vad gör jag med mitt liv nu?
Jo, jag börjar gymnasiet (konstigt nog glömde jag dessa tre åren när jag började skriva, så fick hoppa in här igen). Så. Samhällsprogrammet. Jag träffade Agnes. Tillsammans hade vi vår första fylla, vi rökte vår första cigg, och vi skolkade tillsammans. Denna perioden var ännu bättre än moppeperioden. Under gymnasiet kom många människor in i mitt liv. Agnes, Lovisa, Nea, hela fina klassen. Lina. Adrian. Och det är förvånansvärt att de två sista fortfarande är kvar.
En marskväll satt jag framför datorn, nu var det Facebook som gällde. I flödet kom namnet på en kille min kompis var intresserad av upp. Jag slängde iväg en like på hans status. Vi började prata. Började hälsa i skolan. Började hänga. Gick runt sjön. Detta var våren innan jag fyllde 18. Redan från början kände jag att detta var en människa jag var tvungen att ha i mitt liv. Och nu är Adrian lika självklar för mig som luft.
Denna våren blev Lina gravid. Detta var något helt nytt i min värld, men jag blev fascinerad över det. Jag minns att jag var hemma i hennes lägenhet, och i ens hörnet stod en spjälsäng. Det kändes helt overkligt allting. Det är lika overkligt idag när jag pratar med Melanie som hunnit bli 4.5, och storasyster två gånger.
I trean på gymnasiet var alltså allt kanon. Det var studentfester, bal och slutligen student. Föga överraskande så grät jag. Massor.
Efter ett sommarjobb på äldreboende ramlade jag in på en förskola. En morgon i september om jag inte minns fel. Och eftersom jag bara har ett år kvar tills jag har min förskollärarexamen så trivdes jag obviosly.
De följande två åren bestod av jobb. Och Sandra. Och en kärlek till. En kväll när jag var hemma hos Sandra frågade hon ifall det var okej att två av hennes kompiar kom förbi. Visst, det var väl lugnt. Det var ett par, som var nyinflyttade i Braås.
Detta par, Emelie och Henke, började jag hänga med allt mer. Dagsfyllor, filmkvällar, matdejter. Och jag tror att det var ungefär här jag flyttade till min första lägenhet. Åh vad jag saknar den alltså! Smidigt var att jag nu bodde granne med E & H. Det hände ofta att jag sov över hos dem för att jag inte orkade gå hem.
Sen en dag på jobbet så fick jag syn på en tjej jag aldrig sett innan. "Henne vill jag umgås med" Så jag stolpade fram, och kastade mig rakt in i Malins liv. Vi gjorde allt ifrån att ränna runt i Braås hela nätterna, stupfulla, till att åka till Maxi bara för att vi båda två gillade att gå runt där Det är nog härifrån min kärlek till Maxi kommer. För att det påminner om denna perioden, där allt var så förbannat bra!
Sen i september började jag på universitetet. En helt ny värld. Allt var överväldigande, men jag gillade det. Jag träffade fler människor. Louise och Josephine. Här någonstans började folk flytta. Lina, E & H, Malin. Och jag bestämde mig för att flytta jag också. Jag behövde en nystart, och bli av med de dåliga minnen som satt sig i väggarna i lägenheten. Så jag flyttade till 27 kvm på Campus. Och här är jag nu. Och om cirka 11 veckor är det bara ett år kvar tills vi tar examen, och jag ska flytta igen!
När jag ser tillbaka på allt så känns det mesta så bra. Kanske för att jag inte minns det dåliga, eller kanske för att det dåliga försvinner och slutar göra ont. Något som inte försvinner är det bra. Egentligen så har jag allt jag behöver. Jag har Lina, Adrian, Josephine och mamma. Jag har snart min examen. En sak är säker, kämpar man så kommer man långt!
Nu är det dags för en runda plugg innan kvällens Big Brother börjar, cheers!
