mandysworld.blogg.se

... och så helt plötsligt vänds allt upp och ner.

 

Har funderat sen i måndags på hur jag ska formulera detta. Innan jag somnar har jag kommit på precis hur jag kan formulera mig, men eftersom jag vart för trött har datorn/ipaden inte åkt fram. Och morgonen efter är allt borta.

 

Men. Tio år av väntan, ilska, sorg och en känsla av att inte vara normal är nu slut. Och nu känns det officiellt, eftersom jag idag fick möjlighet att berätta hur det ligger till för L. 

 

I våras tog jag alltså tag i mitt liv. Efter att ha fått höra i tio år (nästan halva mitt liv alltså!) att jag skulle behöva gå till psykolog, så tog jag steget. Jag hade turen att träffa någon som tog mig och allt jag sa på allvar. Men jag hade samma känsla som när man ringer vårdcentralen och bokar tid (precis när man bokat tiden och lagt på så känner man sig redan friskare). Det kanske inte är något fel ändå?

 

I somras ramlade jag över en artikel om en tjej som handlade om henne och hennes liv med Borderline. Det var en text som jag mycket väl hade kunnat ha skriva själv. Allt fanns där. Man har mer känslor än alla andra. Det beskrev allt jag någonsin känt. Jag började läsa på, och kände att detta är jag! När sommaren var slut gick jag tillbaka till psykologen, och berättade om vad jag hade läst. Min rädsla var att inte bli trodd. Men det blev precis tvärt om. Hon trodde på varje ord, och lovade mig att kolla upp hur utredningar går till. 

 

Ett tag senare fick jag ett brev. Från allmänpsykiatrin. Hjärtat hoppade över ett slag. Även där togs jag på allvar. Jag blev lovad ett besök inom tre månader. Snart kom det hem ett brev till. Ett tjockt. Innehållande tre häften med enkäter. Dessa innehöll frågor om min personlighet, hur jag var som barn, samt en screening för bipoläritet (heter det så?) Med fanns också en kallelse. Måndagen den 12e oktober. 

 

För att bearbeta detta gick jag förbi huset dit jag skulle ett par gånger, för att känna in liksom. Till slut blev det 12e oktober. Och jag gick dit. Nervositeten som jag trodde skulle komma, den kom inte. Jag var bara förväntansfull. Men ovetande. Visste ingenting om hur utredningar gick till. 

 

Jag fick träffa en specialistläkare. Han tittade på de enkäter jag fyllt i, och vi pratade lite. Först kom känslan av att nu vänder det, nu kommer min otur. Han tror mig inte. Det kändes snarare som att det hela handlade om omognad, och ett tag verkade han tro att jag hittade på allt. Men tro mig, jag hade aldrig gått dit om jag inte behövt. 

 

Sen kom det. Enkäten som handlade om min personlighet visade på en ospeciferad personlighetsstörning. Han såg drag av emotionellt instabil personlighetsstörning, dvs Borderline, och mindre drag av Histrionisk personlighetsstörning. Den sistnämnda var okänd för mig, och jag fick fråga flera gånger vad det hette. Jag höll på att börja gråta av lycka, och berättade att jag var så glad över att han trodde på mig och det jag sa. 

 

Så nu vet jag. Jag vet att det är min Borderline som talar när jag gråter för minsta lilla, när jag blir så översvallande lycklig att jag inte kan stå stilla, när jag går från att hata till att älska en människa på några sekunder, när min separationsångest kommer som ett slag i magen, och när jag väldigt sällan är på en "lagom" nivå. Det är histrionin (vet inte heller om det är något ord, men nu är det) som talar när allt jag bryr mig om är känslan, inte detaljerna, när jag pratar, och hur jag kan få en klump i magen och känslan av att någon inte tycker om mig när jag inte står i centrum. Och det är inte mitt fel att jag överreagerar på saker och ting. 

 

Sedan i måndags är ingenting som vanligt. Egentligen har ingenting förändrats. Jag har samma personlighet, och samma egenskaper. Jag sitter fortfarande och gråter för mig själv, även om jag inte är ledsen. Men ändå har allt förändrats. Jag vet VARFÖR jag gråter. Och äntligen har jag känslan av att det är helt okej. Häromkvällen när jag skulle sova så började tårarna rinna, och detta är inget ovanligt. Men det ovanliga var att det var lyckotårar. Äntligen. 

 

Nu väntar nästa kapitel.