Han är hemma!
Kategori: Allmänt
Efter åtta dagars väntan och längtan är han hemma igen, min andra halva!
Förra lördagens fest slutade med att när alla andra åkt hem så låg vi i min soffa. Jag med huvudet på hans bröst. något av det bästa jag vet är att lyssna på hjärtslag. båda två var något (läs jätte) dragna, och där låg vi. Jag försökte få honom att förstå hur konstigt det är att just jag får vara den viktigaste i hans liv. Han snyftade fram att så är fallet, och att jag är viktig. Jag snyftade och snorande ner hans tröja. Ovanligt.
Dagen efter när jag tänkte på det så insåg jag att jag gjorde exakt samma sak som barn på förskolan gör när de söker en vuxens blick, eller kommer och kramas lite. Jag tankade. Tankade energi för att kunna klara mig själv en hel vecka.
Det gick. Idag var väntan slut. "Nu känns det att jag är hemma igen, när jag fick träffa dig!" Soulmate, åh vad jag älskar dig.
Kom att tänka på hur det kändes när Lina flyttade. När min andra familj försvann. Jag var helt förstörd. Och fattade inte varför det bara var jag som grät, när alla andra kunde vara glada för hennes skull. Jag tror inte jag hade kunnat hanter det bättre idag, men nu hade det nog känts mer okej att vara ledsen. Jag vet att jag får separationsångest, och det är helt okej.
Efter fredagens skypesamtal blev jag dock varse hur mycket jag missar. Sist träffade jag en relativt nykläckt Elise, och en Neo som jag hade svårigheter att förstå när han pratade. Nu fick jag se en treåring som det gick att förstå, även om nappen var i munnen. Och en bebis som snart kryper.
När dom flyttade var min rädsla att barnen skulle glömma mig. Att jag skulle bli en främling. Inget för mig gladare än att jag lyckades undvika det. Melanie är fortfarande intresserad av att prata med mig, och Neo har börjat använda mitt namn.
En borderlinemänniska har starkare och fler känslor än andra. Och idag känner jag bara kärlek, till alla dessa underbara människor som är en del av mitt liv. ❤️
