,
Kategori: Allmänt
Så. Jag funderade fram och tillbaka på om detta är något som andra ska läsa. Men kanske blir det lättare att få det ur sig. Kanske kommer jag publicera inlägget, kanske inte. Just nu vet jag inte.
Kanske blir det nästan som att prata med någon. Kanske kommer jag bara kunna tänka på de som läser detta, som jag egentligen inte känner tillräckligt väl.
Men som sagt. Kanske lättar bördan lite, och det är allt jag vill. Jag vill bara mota bort allt som trängs i huvudet och som gör att jag knappt kan sova på nätterna. Minns inte senast jag lyckades somna utan att ha datorn igång. Har en spellista på Youtube som jag alltid kör när jag ska sova. En Irländare som sitter och spelar spel och kommenterar. Hans röst förknippar jag med lugn, och gör att jag kan slappna av tillräckligt. Men för första gången i mitt liv önskar jag att jag slapp sova.
Gick ifrån att kunna sova hur mycket som helst, när som helst, till att sova flera timmar mitt på dagen, varje dag, till att inte kunna sova på nätterna. Att sova på dagarna var det som räddade. Efter ett samtal med en i klassen bestämde jag mig för att sluta sova på dagarna. Första dagarna efter det var hemska. Gjorde allt för att dra ut på tiden så jag inte behövde gå och lägga mig. "Ska bara diska först". "Ett avsnitt till av serien". Kunde vakna hur många gånger som helst varje natt.
Fick hälla i mig koffein. Eftersom jag är lite känslig mot det var jag konstant skakig, men jag var vaken. Att jag fick svårt att äta för att jag mådde illa av koffeinet skadade aldrig så mycket egentligen. Nu har jag väl börjat vänja mig, och känner inte lika mycket av tröttheten längre.
Jag har aldrig trott på detdär att man kan känna sig halv av att förlora någon. Att man faktiskt kan känna sig tom. Men nu vet jag precis. Jag vet precis hur svårt det är att släcka lampan, lägga huvudet på kudden och blunda. Nu är jag trött på det. Jag är trött på att gråta så jag blir alldeles utmattad i stort sett varenda kväll. Och att varje morgon vakna och veta att det kommer bli likadant följande kväll.
De dagarna jag är i skolan försvinner all energi direkt. Även om jag bara vart i skolan två timmar så är jag alldeles slut när jag kommer hem. Men då är det på ett skönt sätt.
Ringde Lina innan. När jag hörde hennes röst brast det, och tårarna började rinna. Trots det tunga som konstant finns med mig, och som skaver i hjärtat, även fast jag skrattar, känner jag mig så lyckligt lottad som har så otroligt många fina människor runt mig. Alla är inte ute efter att göra andra illa. Det finns faktiskt de som bryr sig om mig. Den vetskapen gör dagarna lite lättare.
Okej. Detta kommer publiceras. Men det är inte garanterat att det finns kvar särskilt länge.
